Mitt tillstånd är inte bra.
Det är nästan kritiskt.
Igår hostade jag sönder mina stämband, vilket resulterade i en mycket hes och sexig röst. Det varade dock inte länge.
Den skrovliga rösten övergick till en mansröst. Vilket i sig kändes ganska så roligt, dock inte det minsta kvinnligt. Jag passade på att busringa till några kompisar. Samtliga trodde jag var en man.
Efter samtalen tappade jag rösten helt. Idag får jag knappt fram ett ljud.
Feber har återvänt och jag känner mig risig.
Men det slutar inte här.
Jag trodde vi hade inbrott i lägenheten inatt. Det går inte att beskriva smällen och kraset som kom från vardagsrummet klockan 5 imorse.
Den som har hört en bilkrock eller ett pistolskott (samtidigt som någon på 200 kg hoppas med järnsulor) vet vad jag menar.
Både jag och kristoffer vaknade med ett ryck. Jag blev så rädd att jag gömde mig under täcket och kunde inte röra mig.
Kristoffer, som är en riktig man, gick upp ur sängen och undersökte saken. Trotts att han var jätterädd.
Det var såklart inte inbrott eller en bilkrock i vårat vardagsrum, utan min tavellist med mina tavlor och en glasvas med stenar i hade ramlat ner.