Jag har tappat tron på människan. Det gjorde jag för ett år sedan.

Varje dag är en kamp att komma upp ur sängen. Vissa dagar går det inte, dagar som idag. Jag skulle kunna ligga i sängen en hel dag, utan att orka röra mig. Ligga där med mina tankar som sakta förgör mig.
Jag blir arg och besviken på människor som påstår att det bara är att rycka upp sig, skärpa sig. Att man själv har valt att må såhär.
För er som inte vet det så väljer man inte att bli deprimerad.
Man väljer inte att någon man tycker och bryr sig om blir sjuk eller mördad.
Man kan välja att söka hjälp, javisst. Men valet är tufft och plågsamt.
För man orkar inte. Man orkar inte bry sig. Varför ska man? Vad är det för mening att bry sig?
Bara tanken tar energi av en.

Jag vet att många tycker detta är idiotiskt och totalt skitsnack. Men har man inte varit där kan man inte förstå. Trotts detta väljer vissa människor att försöka förstå och ta en som man är. Acceptera att man försöker komma tillbaka, men att man fortfarande faller många gånger. Då finns det vissa som står och hjälper till, sen finns det dom som dömer. Tittar på och säger vad du ska göra, utan att veta vad de snackar om.

Jag blir arg och trött. Jag lever fortfarande i min bubbla av mörker och tjock dimma. Ibland tycker jag mig se ljuset, om bara för någon minut. Det är framsteg.

Så sluta döm mig och andra som mår dåligt. Det hjälper oss inte.
Lyssna.