Det börjar dra ihop sig att åka till jobbet.
Som tur är känner jag mig ändå ganska glad idag. Lättad. Nästan lite upprymd, och allt är pågrund av dig. Älskling.
 
Livet är en lång väntan. Man väntar alltid på något, bra saker, dåliga saker. Man väntar på sina lyckliga ögonblick man planerat sedan man varit liten. Man väntar på döden. Denna väntan på allt. Väntan väntan.

Jag väntar på domen, som jag hoppas blir rättvis. Jag hoppas att han får så många år han kan och att han mår riktigt dåligt under den tiden.
Tack vare honom har jag lärt mig hata.
Jag trodde länge att jag visste vad hat var, nu vet jag. Och det skrämmer mig ibland.

Imorgon ska jag bli hypnotiserad igen. Jag hoppas att samma sak händer, det fyller mig med hopp.